Del 2: Inkaleden

Datum:2015-01-17 Tid: 01:47:47
Dag ett blev vi upplockade på hotellet i Ollantaytambo för att åka till "km 82" som är utgångspunkten för inkaleden. Vi hade bra väder och även om första dagens vandring är 11km så var det relativt platt. I vårt gäng så hade vi vår guide: Coco och sex porters som bar tält/mat/osv med Elmer i ledningen som var vår kock. Vid varje måltid hade vi ett tält där de lagade maten och det var hela tiden tre rätter som var helt fantastiska!!! Redan första dagen såg vi flera gamla inkabyar och det gick runt hästar och åsnor överallt. Campet första dagen hette "Wayllabamba" och låg på 3000m. Kl 8 på kvällen var det mörkt och vi slocknade direkt i tältet som jag och Fabi delade. På morgonen väcktes vi runt 6-7-tiden med coca-te och frukost med bröd och omelett.
Dag två vandrade vi inte lika långt men vi steg över 1000 höjdmeter till Dead Woman Pass på 4200m. Mycket trappor och jobbiga stigningar vilket tog på både ben och lungor. Väl uppe började det regna och så fortsatte det när vi skulle gå de sista timmarna ner till camp 2 i "Paccaymayu" på 3600m. Allt blev lerigt och fuktigt vilket gjorde att natten var SVINKALL...
Dag tre bjöd också på regn tyvärr men naturen var fantastisk och Elmer gjorde pannkakor till frukost. Vi såg en hel del inkalämningar som var sååå balla, jag kan inte förstå hur de lyckades bygga så fantastiska kreationer på den tiden. Med tanke på stigningen så anses dag 2 vara värst men jag tycker faktiskt att dag 3 var den absolut jobbigaste. Jag hade lite problem med astman pga höjden och det blev 14km med "inka-flat" som Coco sa så vissa delar var sköna men det var mycket uppåt och nedåt i trappor. Till slut kom vi fram till camp 3 "Winayhuayna" på 2600m. Winayhuayna är namnet för blomman orkidé och det betyder dessutom "forever young".
Det här är den enda bilden jag har från vandringen sista dagen. Dag fyra, Julafton, bjöd på väckning 03.30 och då hade Elmer bakat tårta. Det spöregnade redan när vi vaknade och när vi hade lämnat campet fick vi stå och vänta vid checkpointen till sista delen av inkaleden i en timme vilket ledde till att humöret snabbt sjönk. Tanken är att man ska komma till "The sun gate" vid soluppgången och därifrån se Machu Picchu men eftersom det regnade så var sikten så dålig att man knappt såg femton meter framför sig. Det dåliga vädret de andra dagarna berörde mig verkligen inte alls för det var så extremt häftigt att vandra ändå men när vädret gjorde att jag inte fick se min dröm på julafton fick humöret stryk.. Från "The sun gate" tar det inte mer än fyrtio minuter att gå ner till Machu Picchu och väl nere kunde vi äntligen gå på toaletten och köpa något varmt att dricka.
 
Att vandra inkaleden är utan tvekan något av det bästa jag har gjort. Det var allt från svettigt till iskallt. Benen värkte och lungorna ströps vid vissa tillfällen. Knäna tog stryk av flera timmar nedför i trappor. Det fanns ingen toalett och allt var blött. MEN Coco var så duktig och berättade om allt och kunde svara på våra frågor, jag fick se min mamma sova i tält, Elmer lagade underbar mat, det var så frisk luft och efter middagen den andra dagen hade det spruckit upp och jag kan inte ens beskriva med ord hur vacker den stjärnhimlen var. Jag är så lycklig att jag fick möjligheten att uppleva den här vandringen med min familj och att vi inte bara tog tåget direkt från Ollantaytambo 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0