17 Maj 2013

Datum:2013-05-17 Tid: 18:45:57
Jag är jättelycklig. Jag har världens finaste och bästa vänner. Och jag älskar någon som älskar mig tillbaka. Slut.
 
Det är tre meningar som jag med all ärlighet som finns i min kropp kan säga och mena dem. Jag försöker vara så positiv och glad som möjligt för det är det jag mår bra av och hur jag vill att andra ska uppfatta mig som person. Men ibland brister det på vissa fronter. Jag är hopplöst hård mot mig själv och det finns extremt få tillfällen då jag är stolt med vad jag gör och uppnår. Dessutom har jag en tendens att göra allt för att alla andra ska vara nöjda, att jag ibland glömmer bort mig själv och vad jag vill. Min vilja att hinna med precis allt leder till små panikattacker lite då och då, vilket leder mig tillbaka till de där fina och bästa vännerna och den någon som älskar mig tillbaka, för det är då de är så bra som bara de kan vara. Men på sistone har jag saknat två personer så mycket att det gör ont. Inte på det där sättet som jag t.ex. saknade farmor och farfar idag då det var norges nationaldag eller förra veckan då Felix tog körkort och jag helst av allt hade velat vara där med blommor och glass. Nej, det är den värre typen av saknad. Jag saknar två personer som jag ser varje dag. En av de här personerna får jag skylla mig själv att jag saknar för han har glidit mellan mina fingrar ett långt tag, på grund av min vilja att hinna med allt och lite till. Han visste en gång allt om mig och det känns jobbigt att han inte gör det längre. Häromdagen ville jag krama honom och berätta allt om mina tankar och känslor kring ett ämne som är lite känsligt för mig, men istället skrattade jag lite och sa något skämt.
 
Jag får skylla mig själv. Ikväll ska jag dock glömma bort min saknad och fokusera på Vickan framförallt som vi ska fira med middag! Förlåt för dålig uppdatering, ska bättra mig. PUSS


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0